När HR blir en enmansdeckare nu med bevis som ändå ingen hittar

Det började som en helt vanlig fredag i den kommunala förvaltningens trygga dimma av möten, mejltrådar och otydliga ansvarsfördelningar. Någon hade nämligen kommit på den radikala idén att det kunde vara bra att faktiskt hitta en kränkningsanmälan om särbehandling som… ja, existerade.

Problemet var bara att ingen visste var den var.

Eller rättare sagt: ingen internt visste var den var.

Enligt uppgifter från P3 Företagshälsovård fanns anmälan nämligen inte alls i något mystiskt svart hål. Den hade delats. I kundportalen. Med uppdragsgivaren. Det vill säga: Förvaltningen för funktionsstöd.

Det är här det börjar bli riktigt imponerande.

Förvaltningen, som i sina policydokument gärna betonar vikten av ordning, spårbarhet och ansvar, hade alltså fått tillgång till dokumentet. Digitalt. Delat. Klart och tydligt. Och ändå lyckats… inte hitta det.

Enter: den före detta anställde. Inte längre en del av organisationen, inte längre avlönad, men tydligen fortfarande den enda personen som kunde navigera verkligheten. Med andra ord: perfekt lämpad att agera HR-deckare i ett system där kartan inte riktigt stämmer överens med terrängen.

Beväpnad med gamla mejl, skärmdumpar och ett allt tunnare tålamod började jakten. Och mycket riktigt: där låg det. I portalen. Precis där det enligt uppgift hade placerats från början.

Man kan tycka att detta borde vara slutet på historien. Ett “oj då”, kanske en snabb ursäkt, följt av en förbättring av rutinerna.

Men det vore att underskatta kraften i organisatorisk förnekelse.

Istället uppstår en märklig situation där verkligheten – att dokumentet faktiskt delats samexisterar med upplevelsen av att det “saknas”. Lite som Schrödingers kränkningsanmälan: både borta och tillgänglig, beroende på vem som tittar.

Under tiden fortsätter verksamheten. Möten hålls. Värdegrundsord cirkulerar i luften som välparfymerad dimma. Och någonstans i en kundportal ligger ett dokument och undrar hur det blev huvudperson i en administrativ detektivhistoria.

Den före detta anställde kan till slut luta sig tillbaka. Fallet är löst. Inte tack vare systemet. Inte tack vare rutinerna. Utan tack vare att någon utanför organisationen gjorde jobbet.

Och förvaltningen?

De bokar ett möte.

Med en Powerpoint.

Nu sitter man här och väntar på upplösningen av fallet nästan som en dålig deckare som vägrar ta slut


Jimmy Steffensen

Det stämmer ju att utredningen inte är allmän handling om den ligger tryggt och myser i ett privat företags system… lite som en katt som vägrar gå ut i regnet.

Men man kan ju alltid hoppas att någon klickar på “ladda ner” av ren nyfikenhet – eller kanske av klassisk svensk “det här borde jag nog titta på”-instinkt.

Man kan ju inte låta bli att undra: vad är det egentligen som gömmer sig där inne? Är det något riktigt saftigt… eller bara 300 sidor mötesanteckningar och kaffeprat?

Utredning startar 2024 – 11 – 27

Just nu ligger mitt ärende i händerna på en förvaltningsjurist, vilket i praktiken betyder att det rör sig framåt i ungefär samma tempo som en kontinent glider över jordskorpan… men hey, det rör sig i alla fall.

Enligt företagets rutiner verkar handlingarna ha en imponerande överlevnadsförmåga de ligger kvar i systemet i hela 24 månader.
Det vill säga… så länge ingen får feeling och trycker på “radera”.
Så i praktiken: dokumenten är odödliga – tills någon hittar rätt knapp.

Här kan du läsa om Göteborgs stads regler vid utredningar av kränkande särbehandling.

Man kan ju bara undra… är det någon som faktiskt har koll på dem också, eller ligger de mest där och myser tillsammans med alla andra dokument?
Källa:https://goteborg.se/wps/portal/start/kommun-och-politik/styrande-dokument-i-goteborgs-stad/sok-styrande-dokument-i-goteborgs-stad